1956, då Stenungsund fortfarande var ett litet municipalsamhälle och Vattenfall höll på att planera och bygga kraftverket, hade det funnits vissa planer från samhället att ordna en kommunal båthamn för småbåtar och en budget på 10000 kronor hade avsatts för ändamålet.
Den ursprungliga platsen skulle ha varit ungefär där nuvarande kommunhusparkering ligger idag. Men kommunens planerare ansåg att den platsen skulle reserveras till andra ändamål. Besluten drog ut på tiden, och 1957 beslöt ett 20-tal båtinnehavare som ville påskynda det hela att bilda en båtklubb.
Det första sammanträdet ägde rum 15 januari 1957 på Ninas Kafé som låg söder om det gamla torget vid ångbåtsbryggan i sundet och klubbens förste ordförande blev Bror Larsson. Man fick så småningom erbjudande om en plats där klubben ligger idag. På den tiden fanns inte den nuvarande bron och marken som arrenderades på 49 år utgjorde bara en mindre del av det nuvarande området.
Genom att 10 av båtklubbens medlemmar gick i borgen fick klubben låna de reserverade pengarna av municipalsamhället.
Intill den anvisade platsen låg då ett skjul som ägdes av Byggmästaren Erik Johansson David Sandén och Joel Larsson på Stenungsön. Klubben förhandlade fram ett övertagande av skjulet av mot att de fick fri båtplats i klubben (vilket fortfarande gäller). Från skjulet gick en liten brygga med cirka 4 platser och väldigt grunt vatten.
Två av klubbens initiativtagare, Alvar Holmdal och Yngve Andersson, var goda vänner med Eric Ekström och hans fru Lisa på Solgården. Tillsammans med Lisas systrar Aida Adielsson och Elsa Engelbrecht drev de Solgårdens Turisthotell som låg i det som nu kallas Solgårdsdalen. Eric avled dessvärre 1955 men systrarna skänkte bort den mark som klubben fortfarande äger och som utgör större delen av klubbens nuvarande område. Länsstyrelsen tillskrevs och svarade.
En ny brygga byggdes av bl.a. träd från Stenungsön som badgästföreningen upplät. Man hade sen mycket slit att transportera dessa på plats och att slå ned dem i lerorna. Genom att det var isvinter kunde man arbeta från den och med stor mannakraft blev den stor nog för ett 25-tal platser.
Bilden från nuvarande klubbhus visar några som var med redan då. Samma brygga finns i princip även idag fast nu utbyggd och renoverad, och nuvarande klubbordförande Holger Rosander har samma plats nu som då. Bryggan till vänster på bilden är brygga 1.
För upptagning och sjösättning av båtarna ordnades en ramp med räls och vagn, samt ett handspel.
Muddring påbörjades för bryggan via en inhyrd grävmaskin från Severinssons i Trollhättan på isen, och massorna lades ut över land. Det blev inte riktigt färdigt för vintern tog slut för tidigt och metoden krävde stark is. Man försökte också anlita sandsug från Donsö för att muddra och stänga in massorna på land med halmbalar, men inte heller detta blev helt lyckat. Ytterligare kompletteringar gjordes sedan av Johannes fån Gullholmen med hans fiskebåt och propellermuddring.
I samband med att Vägverket byggde Stenungsöbron 60-61, förhandlade de till sig en remsa av klubbens arrenderade mark, och i utbyte fick klubben ett markområde österut på ytterligare cirka 8 meters bredd, där det även fanns ytterligare ett skjul.
Stenungsund växte nu snabbt genom både Vattenfalls och kemiindustrins expansion, och klubben växte och behövde mera bryggplatser. För att finansiera detta ordnade klubben bryggdanser på gamla ångbåtsbryggan mellan c:a 1964 och 1974, samt även Bingo på Korallen. Bland annat fick föreningen 1000:- av Göteborgs Bank, som uppmuntran för det fina arbete föreningen gjorde. Vattenfall bidrog med att lägga sprängmassor från sina bergrumsarbeten på landsidan för att få en bärig hamnplan för klubben.
1967-68 byggdes sedan brygga 2, och 1973-74 den tredje bryggan. Man tillämpade anbudsupphandling. Propellermuddring ordnades via en stark bogserbåt.
Ungefär vid samma tid köpte man också och monterade upp den nuvarande hamnkranen. Den hade tidigare använts vid stenbrott i Lysekilstrakten. I samband med detta fick kranen sin klassning till max lyftvikt på 4 ton, trots att den hade använts för flera gånger högre laster tidigare. Detta berodde på de strängare regler för lyftdon som började tillämpas ungefär vid den tiden.
Brygga D som ligger längs med land byggdes av några klubbmedlemmar och en del massor från Vattenfall.
Klubben var från början inte inhägnad, utan hade bara en enkel bom för bilar på tillfartsvägen. Efterhand när en eller annan stöld hade skett beslöt klubben att ordna bevaking via medlemmarna nattetid och detta sker fortfarande vilket gör god verkan. 1972 inhägnades dessutom klubbområdet.
Under bl.a. 1988 och många andra tillfällen hade det visat sig att klubbens mark ligger alltför lågt för de höga vattenstånd som inträffar ibland.
Förbättringar genomfördes därför 1999 genom att höja kajkanterna och att lägga mera fyllnadsmassor på hamnplanen.
Nu, 2003 -2004, har klubben ånyo stått inför hot och utmaningar: Stenungsunds kommuns expansionsplaner har satt tryck på klubbens
mark, men efter förhandlingar har en kompromiss träffats där klubben kan vara kvar med fortsatt ägande av sin mark fast med viss gränsjustering, mot att arrangera visst insynsskydd så att t.ex. båtvagnar skall synas mindre från de planerade nya husen som planeras omedelbart norr om klubbens område.
Klubben hoppas att bl.a. med denna historik öka förståelsen hos alla delar av kommunens invånare för att Stenungsunds karaktär som Bohusländskt kustsamhälle faktiskt kräver närvaron av det utseende och de praktiska göromål som en centralt belägen båtklubb innebär.
Vill du veta mer om SBK’s historia så kan du läsa Holger Rosanders bok.